Vidare till att ta bort gamla blogginlägg i den gamla bloggen. Vill dock dela med mig av några. Här kommer det ena:

1994 utrbröt ett folkmord i Rwanda. Idag, 15 år senare, är det på väg att glömmas bort.
När jag var fyra år, satt jag och min syster och lekte tillsammans, vi hade inget vi behövde oroa oss för.
Om jag hade varit född som tutsi i Rwanda istället, hade jag och min familj varit på flykt. Jag hade kanske till och med sett någon av mina familjemedlemmar slakats med en machetas.
Om jag hade varit född som hutu i Rwanda, då hade jag kanske fått se min pappa med en machetas i handen, slakta människor som tidigare varit familjens vänner, kanske mina grannar.

Jag kan bara föreställa mig hur det måste ha varit för barnen som växte upp under dessa förhållanden. Att se personer som en gång stått mig nära bli slaktade. På grund av att de är tutsier.
De här barnen är nu runt 20 år. De bearbetar säkert fortfarande sina upplevelser. I början fick de mycket stöd från oss länder runt omkring.

Men som det ofta är, glömmer man bort katastrofen när det har gått en tid. Och nu när folkmordet börjar glömmas, det är kanske nu de behöver oss som mest? När de känner att de inte har någon att stödja sig mot?
Det här hände när jag levde, vi kan inte glömma bort det här.
Vi måste minnas, precis som vi minns natzi-tyskland, ska vi minnas hur tutsier blev slaktade, bara precis för att de var tutsier.
Vi måste minnas, för att vi ska kunna förebygga, och för att vi kanske en dag kanske kommer tvingas att stoppa.