... är tålamodet för vissa personer alldeles rysligt kort.

Detta är ett utdrag från läroplanen för förskolan, Lpfö98 rev. 2010. Alltså den läroplan som är min bibel då jag är verksam ute på dagens förskolor. Enligt mig är detta ett dokument som aldrig diskuteras omkring eller reflekteras runt nog. 

 

Som meningen ovan. Inget barn ska i förskolan utsättas för diskrimininering, PUNKT. Eller?

Varför radas en massa fakotrer upp efter det? Genom att göra detta väcks tankar. Borde det inte vara så att INGEN ska diskriminieras för NÅGONTING? Eller? Om det är så att jag hittar saker att diskriminiera någon som inte har anknytning till någon av punkterna ovan, är det då okej att diskriminiera ett barn? Givetvis inte.

Ta bort allt upprabblande om saker man kan diskrimineras för och sätt en nolltolerans för ALL sorts diskriminering istället.

 

Jag röstar för en stor fet jäkla punkt efter ordet diskriminiering. Vad tycker du?

 

 

Tänkte skriva om en händelse som inträffade förra helgen, på lördagkväll för att vara mer exakt. Dagen hade varit smäckfull med tentaplugg i olika former och två timmars tennis, vilket resulterade i en hjärna som var ungefär i samma substans som potatismos.

 

Bestämde mig för att jag skulle ta en långpromenad framåt kvällen för att få lite nytt syre i hjärnan så att jag skulle sova gott för att förbereda mig för söndagens pluggtimmar.

 

Klockan närmade sig åtta halv nio på kvällen och jag drog på mig mina träningskläder, fixade fram ett nytt batteri till min mp3 och sen knöt jag på mig skorna. Kommer ner för trappan och bestämmer ganska snabbt att jag ska gå genom största delen av byn, vilket innebär att jag behöver gå förbi pizzerian som ligger i närheten där jag bor för att komma till de mysigaste gatorna. 

 

Sagt och gjort. Jag vände på klacken och började traska till min tänkta runda. Närmar mig pizzerian och lägger märke till att det står två ganska berusade män i 50års åldern vid uteserveringen. Tänker inte närmare på det utan sätter igång musiken i hörluren, ja hörluren, eftersom jag alltid bara har en lur i så jag inte bli överkörd av en bil jag inte lagt märke till. 

 

Det är då jag passerar männen. Då den ena mannen utbrister; Hallå snäckan! Ska du följa med mig hem ikväll?. Fortsättningen på hans monolog tänker jag inte skriva ut, för den gör mig så fruktansvärt rasande. Sammanfattningsvis kan jag skriva att det hela hade en sexuell anknytning och han framställde mig som ett objekt som enbart var en kropp. 

 

För det första. Den här mannen är gammal nog att kunna vara min far. För det andra. Han var märkbart berusad, dock inget som gör att det här överhuvudtaget skulle vara okej.

 

Jag kände hur fruktansvärt arg jag blev. Rasande. Rosenrasande. Hur jag ville vända mig om, se honom i ögonen och ge honom den värsta avhyvlingen han någonsin fått av någon i min ålder. Berätta för honom hur oacceptabelt hans beteende är, att om han hade haft otur är det precis sånt som han precis gjorde som folk blir anmälda för, hur han överhuvudtaget kan säga något så förnedrande. Berätta hur fruktansvärt patetisk han framställde sig själv och vilken mansgris han var. Orden rusade genom huvudet, det fanns så mycket jag hade velat säga till honom, ställa honom till svars för. 

 

Men vad gjorde jag?

Jag knöt händerna, sa till mig själv att ignorera honom, pluggade in båda hörlurarna riktigt ordentligt och skruvade upp musiken.

Jag bara gick min väg. Från någon som precis behandlat mig på ett sånt sätt som jag aldrig någonsin hade accepterat i vanliga fall. Men det är precis just så det är. Jag tror att många med mig har upplevt den här situationen, kanske alldeles för många gånger. En gång kan räknas som alldeles för många gånger. 

 

Det här riktar sig nog till alla er där ute, medelsålders män, som verkar ha en tro om att ni kan säga vad ni vill till yngre tjejer. Tänk er för en gång extra. Tänk innan du talar och riskerar att göra dig själv till tidernas största mansgris.

1 månad tillsammans,
1 månad fylld med skratt,
1 månad fylld med tokigheter,
1 månad fylld med otalet timmar av prat,
1 månad fylld med en känsla av värme,
1 månad fylld med kärlek <3

Sitter vid köksbordet och tar en paus från pluggandet. Vädret är alldels gråmulet, och känns nog ännu mera gråmulet just idag jämfört med vad det hade gjort en annan dag. Pluggandet står mig i halsen just nu, känns som om dygnets timmar inte alls räcker till just nu. Stressen är ett faktum, precis som tröttheten. Hade kunnat somna på två sekunder, samtidigt som jag inte vill sova på grund av alla mardrömmar jag får när jag är stressad.

 

Mardrömmarna. Det är verkligen mardrömmarnas tid nu. För tillfället minns jag inte riktigt en natt utan dem. Utan att jag vaknar upp mitt i natten av att hjärtat slår så att det känns som om det ska hoppa ur bröstkorgen. När ögonen är tårfyllda och paniken är ett faktum. De där nätterna där man får ligga långa minuter för att intala sig att allt bara var en dröm, de där minuterna som känns som timmar.

 

Jag drömmer om att allt det jag håller kärt försvinner från mig. Jag vet att jag varje natt säger till mig själv att jag borde förstå, att allting är för bra för att vara sant just nu. Att jag bara lever i en drömvärld. En drömvärld som snart nog kommer att raserars och kvar blir jag - ensam.

 

För att göra det värre sitter jag och tittar på bilder. Bilder som på något sätt får mig att tro att mina värsta mardrömmar kanske är sanna. När man kan se tvivlan i folks ögon, när man ser det där man inte vill se. Att se personer göra det där jag drömmer om att de gör, i verkligheten är det på skoj, men i mina drömmar förvandlas de till något helt annat. Att kunna känna den där mardrömspaniken även när jag är vaken.

 

Just nu vill jag bara att den här stressiga perioden ska få ett slut så att alla mardrömmar bara blir till historia. Låt det gå fort.

 

Att hitta en lapp i den där tallriken som man äter müsli i på morgonen med ett stort rött hjärta på.

Att öppna glasögonfodralet och få läsa orden "Du är den finaste jag vet".

Det är sånna där smågrejor som gör mig så himla lycklig, alldels varm inombords.

 

C <3

En låt jag många gånger kommer tillbaka är "Sunday bloody sunday" med U2. En av de mest tänkvärda låtarna som jag har hört. FIn låt, fin text. Tänkvärd, sann och egentligen en fruktansvärd text. Fruktansvärd men sann.
En man är skjuten i Malmö, fullständig kalabalik.
Självklart ska det bli kalabalik, inget snack om saken. Men det som är så stort och fruktansvärt här, är vardagsmat för många andra. Om det endast hade dött en man om dagen i vissa andra städer i världen hade det kanske setts som en lugn dag. En lugn dag, förstår ni innebörden?

Runt om i världen finns det människor som lever min värsta mardröm. De har min värsta mardröm som sin verklighet. De har en verklighet där de hela tiden lever i en extrem rädsla att förlora sina nära och kära, sina föräldrar, sina barn, sin hustru, sin man, sina närmaste vänner. De lever i krigshärjade länder där de inte har en aning om hur nästa dag kommer att bli.

 

Och vad gör vi? Du och jag? Jag kan i alla fall svara för mig själv, jag gör inte ett smack. Jag sitter i min soffa, med min kopp choklad, invirad i en filt och tittar på tv. Tittar på nyheterna och förfäras. Förfäras över deras öde. Men jag gör inte ett skit.

 

Det hemska är att jag inte ens kan förstå rädslan de bär på, jag kan tänka mig, men de jag tänker mig är säkert inte en tiondel av det de faktiskt känner.

 

Men det som faktiskt förfärar mig mest, är när jag ser personer som rycker på axlarna åt det här,

de som säger inte tar till sig och tänker på vad som faktiskt händer,

de som väljer att blunda,

de som säger att det inte är vårt problem.

- men det är precis det det är. Det är vårt problem. För att alla de här hemskheterna ska få ett slut måste även omvärlden reagera och agera.

 Det är bannemig vår skyldighet att inte bara sitta på våra tjocka arslen och se på andras fruktansvärda öde precis som om det är på film. Skänk pengar, väck andras tankar, sätt er in i dagens politik, alt jag begär är i alla fall att ni öppnar era ögon - våga se, våga känna, våga reagera och inse hur sjukt det här är.

 

Låttexten:

... men alla kan göra något.
Skriv under du också!
http://www.savethearctic.org/

Samma känsla som jag får när jag tänker på att rensa kirskål ur rabatten.
Känslan jag får när jag tänker på bruna bönor, kålpudding och surströmming.
Känslan jag får när folk inte har vett att bete sig som folk, eller när vuxna människor beter sig som små barn.
Känslan när man springer in i en stol med tårna före.
Känslan när man precis fått på sig en tröja och inser att man måste ta av sig den igen eftersom man glömt att klippa av lappjävlen som kliar groteskt mycket.

Känslan när man ska hämta upp något som man tappat, för att sen resa sig upp och slå huvudet i bordskanten.

Känslan när man kommer till gymmet och inser att varenda maskin är upptagen.

Känslan av att se flingpaketet man ska åt på översta hyllan, men inte nå det.

 

Alltså den där missnöjda känslan, känslan av frustration och irritation. Den känslan har min huvudvärk framkallat hos mig idag. Jäkla skit huvudvärk. Jäkla feber. Jäkla förkylning. Jäkla alla basilusker som man träffar när skolan sätter igång igen. Typiskt.

Tittade häromdagen på Kalle Moraeus (en jäkla skön snubbe förövrigt) program där Sanne Salomonsen gästspelade.Plötsligt insåg jag:

Likheten mellan Sanne Salomonsen och Nanne Grönvall är slående. Tänk dig en föråldrad Nanne som har festat lite för hårt i sina dar, och där, just precis där i den tanken har du sannerligen fått en bild av Sanne framför dig. Eller är det bara jag?

 

 

 
Nanne Grönvall i sina bästa dagar...


...är det såhär hon kommer se ut då hon blir äldre?

 

Nu är det dags. Dags för en nystart, dags för en ny blogg.

En blogg där jag kan slänga ur mig tankar, funderingar och åsikter om livet. Om det lilla och stora i livet. Om allt det där som behöver ventileras. Eller det som inte behöver ventileras utan bara sägas. Kanske även saker som inte behöver sägas - men som kommer sägas ändå.

Välkomna!